Det är lördag den 8 september 2012. Jag står hemma i mitt kök på Donsö och bakar bullar. Mitt i bullbaket, inom loppet av en sekund faller jag ner i ett svart hål, som där och då inte verkar ha någon botten. Efter någon månad har jag fortfarande inte nått fast mark och jag förstår inte hur jag skall kunna fortsätta leva i en verklighet som inte längre känns igen. Allt har blivit helt meningslöst, svindlande och totalt okontrollerbart. Universum svajar och jag kan inte begripa hur något eller någon överhuvudtaget kan existera, ännu mindre vad jag gör här, på jorden, mitt i universum. Gud finns du, på riktigt och i så fall vem är du? Samtidigt som frågan ekar fylls jag av skuld. Får jag känna meningslöshet, jag som har allt?

Där, mitt i bottenlösheten börjar jag ana Gud. En aning som blir till en begynnande relation och tillit. Mina föreställningar om Gud börjar monteras ned och mitt i denna nedmontering börjar en ny bild träda fram. En bild som sakta börjar kunna urskiljas och som gör att mina fötter har något att ställa sig på. 

I januari 2013 skriver jag min första sång och efter ett tag ytterligare några. Lyssnar du på mina sånger kommer du kanske att känna igen dig, kanske kan någon ton eller något ord få dig att inse att du är älskad, sedd och inte ensam. 

Egentligen handlar min berättelse inte om mig utan om Gud själv, som vänt sitt ansikte mot oss i krubban genom Jesus Kristus. El Roi, seendets Gud, som längtar efter att helt få ta plats i våra liv och omforma oss, som ständigt låter hoppet finna sina vägar och som aldrig överger oss.
 

I allt jag är och gör tillhör jag honom.